Please enable JavaScript to view the comments powered by Disqus.

Några dagar med Leica

Blogg-1000823
Av många fotoentusiaster betraktas s.k. rangefinder-kameror från Leica som något av kameravärldens heliga graal. Riktiga Leica-fantaster får dessutom något vått i ögonen när den nya generationens Leica-kameror kommer på tal - den heldigitala M-serien. För mig som nästan sedan starten varit trogen Canon i mitt val av kamerautrustning har fascinationen för Leica alltid varit något av ett mysterium. Därför var det med en rejäl portion nyfikenhet, och en stor dos förväntan, som jag i somras fick låna en Leica M9 utrustad med ett Elmarit-M 28mm/2.8 ASPH-objektiv under några dagar. Självklart tog jag med den ut på några av mina promenader för att se vad den kunde ge.

Blogg-1000758
Leica M9 är en digital rangefinder-kamera med en fullformatsensor (CCD, 36x24 mm) på 18 megapixlar. Det riktigt intressanta med sensorn är att den olikt många digitala systemkameror inte är klädd med ett antialias-filter. Det gör att sensorn inte har något störande och i viss mån ljusbrytande skikt som ger störningar och färgmässiga artefakter längs kontrastrika kanter i motivet. Resultatet blir en tydlig skillnad i ”krispigheten” i bildernas detaljer. En M9:a tillsammans med ett riktigt bra och ljusstarkt objektiv - och det finns många sådana till Leica-kameror - ger därför den där klassiskt skarpa och kontrastrika bilden som många förknippar med god gatufotografi, helst i svartvitt. Det var också i sådana sammanhang Leican fick sitt genombrott. Många som hävdar Leicans förträfflighet menar också att kamerans klassiska retro-utseende ger dig frihet att fotografera utan att dra uppmärksamhet till dig som fotograf. Snarare än att se ut som en pressfotograf ser du med en Leica runt halsen ut som vilken fotograferande turist som helst (om du nu kan känna dig avslappnad med ett kamerahus för 55 000 kr runt halsen). När du riktar kameran mot personer är risken därför mindre att de tar illa vid sig än om du har en maffig systemkamera med ett stort monterat objektiv där fram.

Leica
Leican har verkligen en behändig storlek, bara lite större än de flesta normalstora digitala kompaktkameror. Byggkvaliteten är också tyskt klanderfri. Kamerahuset är i metall, med detaljer som är genomtänkta och välplacerade. Det som är karakteristiskt för rangefinder-kameror, eller mätsökarkameror som de heter på svenska, är att de inte är uppbyggda kring en spegelreflexsökare (som i de flesta systemkameror av enögd spegelreflextyp) där man genom sökaren via ett prisma och en spegel ser ut genom objektivet. Istället har Leican en separat genomgående sökare och en fokuseringsglugg. I sökaren visas två olika bilder, med inbördes olika avstånd. Rätt fokusering fås genom att de två bilderna justeras mot varandra till en skarp bild då man vrider på objektivets fokuseringsring. Mycket manuellt arbete alltså, för den som är van med moderna systemkamerors oerhört snabba och exakta autofokusering. Och visst tar det en stund innan man får in tekniken. Visst, det är en vanesak, och som van fotograf räcker det att bara göra några misstag för att snabbt öva upp fingerfärdigheten och hanteringen.

Blogg-1000783
När bilden väl är komponerad och tagen är det som med vilken digital kamera som helst. Bilden kan visas på bakstyckets display och du bläddra bland och zooma in i bilderna för att se om du fått med det du var ute efter och om skärpan sitter där du tänkt dig. Displayen är helt ok, visserligen bara 2.5 tum stor, men med 230 000 punkter, vilket ändå ger rätt bra detalj- och kontraståtergivning för visning. Mer störande är de få valmöjligheterna för inställningar i det ganska rudimentära menygränssnittet. I mångt och mycket påminner gränssnittet i menysystemet om det som fanns i de första digitala kamerorna. Jag vet inte om det är en medveten gimmick, men den imponerar inte på mig. Det får gärna vara retro i utseende, men när det gäller funktionaliteten väntar man sig mycket mer än vad som döljer sig under huven på denna dyra lilla goding. En annan sak som man fort blir bortskämd med på moderna system- och kompaktkameror är snabbheten - både i bildtagning, tiden det tar för kameran att spara bilden till minneskortet, och i hantering på displayen. Leican känns trögjobbad och seg. Där hade i alla fall jag väntat mig mer.

Blogg-1000785
När bilderna väl kommer in i datorn för redigering blir man inte besviken. Precis som väntat är detaljåtergivningen och klarheten i bilderna imponerande. Min personliga reflektion är också att bildernas dynamiska omfång på många sätt känns bättre än hos många digitala kameror. Färg- och ljusåtergivning är bra balanserade och det är rätt ut sagt svårt att fräta ut högdagrarna, även om man försöker. Det ska väl tilläggas att objektivet som satt på mitt testexemplar inte är vare sig det ljusstarkaste eller skarpaste av alla de objektiv som passar till kamerahuset. Ändå är bilderna av mycket hög kvalitet. Exempelbilderna som visas här togs en ganska kall men solig junikväll i området kring Subbe fyr i Varberg. Det varma kvällsljuset är fint återgivet, liksom detaljer både i ljusa och mörka partier av bilden.

Blogg-1000797
Mina minsta grabbar, David och Edvin, i den kalla havsluften och det varma solnedgångsljuset vid Subbe fyr i Varberg.

Blogg-1000813
Bilderna är måttligt efterjusterade i Adobe Lightroom 3. Främst har jag ökat mättnad och klarhet, samt efterskärpt för visning på webb. Jag har dessutom lagt på en svag vinjettering för att mörka ner kanterna och dra blicken mot motiven. Visst blev bilderna trevliga, men handen på hjärtat inget som inte skulle kunna tas med en digital systemkamera med ett hyggligt objektiv eller en avancerad kompaktkamera. Och här ligger en del av problematiken med Leica M9: Vem riktar den sig till? För 55 000 kr (som i skrivande stund är lägsta pris enligt Prisjakt) får man rätt mycket annan kamera, med rätt mycket objektiv! När dessutom nästan vilken annan digitalkamera idag har bättre funktionalitet och användarvänlighet så vinner inte Leican några poäng där heller. För mig återstår därför egentligen bara två skäl att köpa denna kamera: Antingen har du redan mängder av Leica-kameror och objektiv och är en riktig märkesentusiast, eller så har du väldigt mycket pengar att spendera för att skaffa sig ännu en högstatussymbol till sin samling. De flesta andra fotointresserade har så mycket annat att välja bland som är så mycket mer prisvärt än denna kamera.

Blogg-1000816
Skulle jag själv välja en Leica, om jag hade pengarna att spendera? Svaret måste bli nej. För att få ett komplett system, säg med ett kamerahus och 2-3 objektiv i toppklass med fasta brännvidder från 20-100 mm hamnar prislappen kring bortåt 100 000 kr eller mer! Inte ens begagnatmarknaden erbjuder någon större tröst. Andrahandsvärdet hos Leica-prylar är fenomenalt - så till den milda grad att det nästan lönar sig att köpa nytt, med tanke på garantierna. Visst märks det på bilderna att kameran har kvaliteter utöver det vanliga, men samtidigt så får man väldigt mycket kamera idag för bara en bråkdel av priset för en Leica M9. Slutbetyget från min sida är alltså: Kul och lyxig liten pryl, men ack så onödig…

Stort tack till Hans Högberg på Goecker, som lånade ut kameran till mig för att kunna göra detta test.

* Testerna på dessa sidor är högst ovetenskapliga. Syftet är inte heller att förmedla tekniska specifikationer eller mätserier och diagram över funktionalitet. Istället är ambitionen att förmedla den högst subjektiva känsla skribenten har fått av produkten under testet, baserat på erfarenheter och utifrån praktiska saker som handhavande, bildkvalitet, etc.



Välkommen att kommentera!


blog comments powered by Disqus